Forskning visar att våra tankar – positiva eller negativa – inte bara påverkar humöret för stunden. De formar faktiskt hjärnan fysiskt.
När vi fastnar i negativa tankar aktiveras hjärnans ”hotcenter” (amygdala). Det är den delen som på stenåldern hjälpte oss att överleva när ett rovdjur dök upp. Problemet? I dag reagerar den likadant på ett surt mejl som på en sabeltandad tiger. Stresshormoner som kortisol slår på, tunnelseendet ökar och kreativiteten stänger ner. Vi blir bra på att se risker – men dåliga på att se möjligheter.
Positiva tankar däremot, tänder lamporna i helt andra delar av hjärnan – framför allt i pannloben (prefrontala cortex). Där bor vår problemlösningsförmåga, vår kreativitet och vår förmåga att tänka långsiktigt. Dopamin och serotonin frigörs, vilket gör att vi blir mer öppna, engagerade och samarbetsvilliga.
📌 Privat: Negativt tänkande kan göra att vi ser hinder i vardagen – ”det där går aldrig” – medan positiva tankar skapar handlingslust: ”vi testar och ser vad som händer.”
📌 Arbetslivet: Ett team som präglas av rädsla och misstro får små, snabba lösningar – ofta bara för att undvika risk. Ett team som präglas av optimism och tillit hittar däremot nya, smarta vägar och tar modigare beslut.
Hjärnan fungerar alltså som en GPS: anger du en negativ adress kommer den att leta vägar dit, och tvärtom. Frågan är bara – vart vill du?
Hjärnan – min egen inofficiella coach
Jag märkte häromdagen att hjärnan fungerar lite som en coach med två helt olika personligheter.
Den ena är den negativa coachen. Den sitter med armarna i kors och mumlar: ”Det där går aldrig. Du borde inte ens försöka.” När den tar över aktiveras amygdala – vårt hotcenter – och kroppen gör sig redo för kamp eller flykt. Pulsen går upp, kreativiteten sjunker och allt fokus riktas mot att undvika risk. Perfekt om du möter en björn. Mindre användbart på ett måndagsmöte.
Den andra är den positiva coachen. Den låter mer som: ”Okej, det här blir en utmaning – men vi löser det.” När den tar kommandot vaknar pannloben till liv, dopaminet flödar och hjärnan börjar scanna efter lösningar istället för problem. Det är då idéerna kommer, samarbetet tar fart och plötsligt känns vägen framåt möjlig.
Jag såg det hända mitt framför mig i ett projekt nyligen. När någon sa: ”Det här går inte”, blev rummet tungt och alla satt tysta. När vi istället bytte till ”Hur kan vi lösa det här?”, så tändes lamporna – både bildligt och bokstavligt. Vi hittade lösningar vi aldrig hade sett annars.
Och hemma? Jo, samma sak. Den där trasiga kaffemaskinen en måndagmorgon kunde ha förstört hela dagen. Men när jag valde den positiva coachen, hittade jag både en reservmaskin och fick i mig kaffe innan mötet började.
Så nu försöker jag varje dag välja vilken coach jag vill lyssna på. De finns båda där. Men bara en av dem hjälper mig att ta mig dit jag vill – både privat och på jobbet.
Kopplingen mellan Why och hjärnans två coacher
När vi har ett tydligt Why – en mening, ett syfte – så skickar det en helt annan signal till hjärnan. Det blir som att ge GPS:en inte bara en adress, utan också en reseplan som känns värd att följa.
🔴 Negativt scenario:
Utan ett Why blir det lätt att fastna i amygdalas problemfokus. Vi ser bara hinder. Ett misslyckande känns som ett slut. Energin läcker.
🟢 Positivt scenario:
Med ett starkt Why kopplas pannloben in och kreativiteten väcks. Vi ser hinder som tillfälliga vägavstängningar, inte som återvändsgränder. Varje steg – även när det är jobbigt – känns som ett steg i rätt riktning.
Med andra ord: Positiva tankar hjälper oss att hålla kursen, men Why är kompassen som ser till att vi rör oss mot rätt mål.
