”Du vet ju inte ens hur empati stavas.”
Det har jag fått höra mer än en gång av människor som känner mig ganska väl. Och jag ska erkänna att de kanske har en poäng.
Jag har alltid varit bättre på att lösa problem än på att bara lyssna. När någon berättar att något är fel börjar min hjärna direkt jobba: Vad gör vi åt det? Hur löser vi det?
Men ju äldre jag blir, desto mer funderar jag på om allt verkligen behöver lösas.
Ibland kanske det räcker att lyssna. Och försöka förstå.
Den tanken tog jag med mig på resan.
För kanske är det just det empati handlar om. Inte att hålla med om allt eller alltid tycka lika, utan att försöka förstå varför någon annan ser på saker annorlunda än jag själv.
Jag kommer nog fortfarande vilja hitta lösningar, säga vad jag tycker och ibland vara ganska bestämd. Det ligger i min natur.
Men jag kan bli bättre på att lyssna innan jag svarar och förstå innan jag försöker lösa.
Så till mina vänner och kära som kärleksfullt brukar konstatera att empati kanske inte är min främsta gren:
Jag jobbar på det.
Jag kanske fortfarande inte är bäst i klassen på empati.
Men jag har åtminstone lärt mig hur det stavas. 😉
