Jag vet inte exakt när det hände.
Men någon gång på vägen blev jag tydligen den vuxna i rummet.
Det är lite märkligt, för jag känner mig inte särskilt annorlunda än för trettio år sedan. Visst har håret blivit gråare och glasögonen starkare, men inuti känns det ungefär som vanligt.
Ändå händer det allt oftare.
Någon frågar om råd. Någon vill höra vad jag tycker. Någon förväntar sig att jag ska ha svar.
Och varje gång tänker jag ungefär samma sak:
”Är ni säkra på att ni frågar rätt person?”
När jag var yngre trodde jag att vuxna människor hade koll på läget. Att de visste vad de gjorde. Att de hade en plan.
Sedan blev jag äldre och upptäckte något som ingen berättat.
De flesta improviserar mer än man kan tro.
Skillnaden är kanske inte att man får alla svar med åren. Snarare att man lär sig leva med att man inte har dem.
Man inser att livet sällan går enligt plan. Att karriärer tar oväntade vägar. Att människor kommer och går. Att vissa misstag blir erfarenheter och att vissa erfarenheter blir historier man berättar senare.
Kanske är det just det som gör att andra börjar lyssna.
Inte att man vet allt.
Utan att man varit med om tillräckligt mycket för att veta att ingen gör det.
Det finns också något befriande i den insikten.
Att man inte behöver vara perfekt.
Att det är okej att tveka ibland.
Och att det faktiskt går att fatta beslut utan att vara hundra procent säker.
Så när blev jag den vuxna i rummet?
Jag vet fortfarande inte.
Men jag misstänker att det hände ungefär samtidigt som yngre människor började kalla mig för ”erfaren” istället för ”gammal”.
Och kanske är det precis så vuxenlivet fungerar.
Man märker aldrig riktigt när man kommer fram.
Plötsligt står man bara där, och någon annan tror att man har koll på läget.
