Jag sitter på tåget till Stockholm och lyssnar på P3 ID:s avsnitt om Giorgia Meloni – Italiens premiärminister och kanske Europas mest framgångsrika högerpopulist. En ledare med eld i rösten, tydliga fiendebilder och en retorik som får många att känna sig sedda – och andra att känna oro.
Och jag förstår varför det funkar.
Populism är kraftfull. Den förenklar, skär igenom, väcker känslor.
Och om jag ska vara helt ärlig – lite av det där gillar jag också.
Inte att peka ut syndabockar. Inte att splittra.
Men att tala med glöd. Att göra politik levande. Att väcka engagemang.
Jag som fritidspolitiker i Borås har varken spindoktor eller stab. Jag har ett par timmar i veckan, en envis tro på att saker går att förändra – och ett brinnande engagemang för den stad jag bor i.
Och ibland krävs det att man rufsar till ytan lite för att få något att röra på sig.
Men det får aldrig bli en show. Politik ska kännas – men också hålla.
Det räcker inte med energi. Man måste veta varför man gör det man gör. Det är där vårt WHY finns – det som ger riktning, trovärdighet och mening.
Varför gör vi det här – på riktigt?
Inte bara: Vad låter bra?
Inte bara: Vad ger rubriker?
Utan: Varför? För vem? Och till vilket syfte?
Det är där riktning föds, det är där politiken blir något mer än bara ord.
Jag tror att Borås behöver mer energi – absolut.
Men också mer eftertanke, fler frågor, färre färdiga svar, mer verkstad och färre kulisser.
Så nej – jag är inte Meloni. Men jag har en glöd. Jag vill något. Jag står för något.
Och kanske är det dags att vi liberaler vågar ta mer plats – inte genom att ropa högst, utan genom att stå stadigt i det som faktiskt betyder något. Frihet. Ansvar. Och ett tydligt WHY.
Precis som Simona Mohamsson sa i sitt tal som ny partiledare i Almedalen. Bilda dig. Bete dig. Bry dig.
Tre ord som säger allt. Och som borde prägla mer av svensk politik – lokalt som nationellt.
PS. Bilden som AI skapade blev kanske inte helt verklighetstrogen… men den fångar åtminstone känslan, typ 😉
