Jag har alltid gillat att resa själv. I alla fall de senaste 20 åren. Det finns något fantastiskt i att bara strosa iväg i en stad – utan plan, utan sällskap, utan kompromisser. Att kunna lägga upp dagen precis som man vill. En kaffe här, en öl där, ett glas vin i skuggan vid en livlig gata eller torg – eller varför inte en drink på en rooftop bar med utsikt över stadens takåsar mitt i storstadspulsen i New York, Bangkok eller München. Eller i en småstad som Nerja med några Tapas där livet går lite långsammare, eller i Piemonte – där man kan besöka vinodlingar, vandra i Alpernas grönskande sluttningar på sommaren och susa nerför snötäckta backar på vintern. Och däremellan långa luncher i solen, gärna med ett glas Barolo i handen.
Och ändå händer det ibland att någon undrar:
“Hur kan han resa ensam? Vad går han egentligen igenom?”
Ja du. Just nu är jag faktiskt mitt i planeringen av en resa till Bangkok. Jag har hittat ett nytt område, ett spännande hotell – och självklart har jag redan börjat kolla in menyerna i kvarteren runt omkring. Man måste ju vara påläst, eller hur? Just nu väger jag mellan en Fried rice med kyckling och räkor… eller kanske en riktigt bra pizza salami. Alla dessa val. Ni som vet – ni vet.
För ärligt – maten är ju halva grejen. Pizzajakten i all ära, men jag erkänner, jag reser lika mycket med smaklökarna som med fötterna. En riktigt bra måltid i rätt miljö – det är en upplevelse. Och det behöver inte delas med någon annan för att vara värdefullt.
Men – låt mig vara tydlig, jag älskar också att resa med familjen. Inget går upp mot gemensamma upptäckter, skratt, bad, delade middagar och interna skämt som bara blir till på resande fot. Det ena utesluter verkligen inte det andra. Men det är annorlunda. När man reser själv upptäcker man inte bara världen – man upptäcker också sig själv.
BT skrev nyligen om det där med att våga resa själv. En psykolog gav råd till någon som aldrig provat. Och visst, det kan kännas lite läskigt första gången. Ensam vid middagen. Ingen att fråga om vägen. Ingen att dela notan eller dagens intryck med.
Men vet du vad man får istället?
Frihet. Utrymme. Ett annat sorts lugn – oavsett om man är omgiven av skyskrapor, bergen i Andalusien eller rader av vinrankor i norra Italien. Man får tänka klart, känna efter. Och framför allt, man får vara nyfiken i fred. Det är en frihetskänsla i att bara gå där man känner för, sätta sig där man trivs och låta världen rulla förbi – precis som den är.
En annan sak som är rätt fin med att resa själv är att du väljer själv hur social du vill vara. Ibland uppstår de där oväntade samtalen över ett glas vin eller ett delat bord – med en japansk ingenjör, en italiensk barista eller någon som bara råkar sitta bredvid. Och ibland vill man bara vara med sig själv. Och det är helt okej. Det är du själv som styr takten, riktningen – och sällskapet.
Så om du funderar på att resa själv – gör det. Börja litet om du vill. Men våga. Välj ett ställe som lockar, och låt inte oron för ensamhet styra. Kanske är det just där – mitt bland främlingar, nya dofter och oväntade upplevelser – som du kommer känna dig allra mest hemma.
För ensamhet är inte samma sak som att vara ensam. Ibland är det bara ett annat ord för frihet.
