Beställ aldrig zapatos på en spansk restaurang!

På restaurang Babbel säger vi ju att köket erbjuder en mix av klassiska spanska tapas med en modern svensk touch. Men vad är egentligen det spanska köket och vilken är skillnaden mellan tapas och pintxos? Efter att ha ätit mig runt i Spanien kan jag i alla fall konstatera att det spanska köket fortsätter att överraska gång efter gång, efter gång, efter…

Det spännande med det spanska köket är att det redan tidigt i historien påverkades av både europeiska och arabiska influenser. Den klassiska rätten paella är ett exempel. Det var araber som började odla ris, paellans huvudingrediens, kring Valencia redan under 700-talet där rätten också uppstod. Namnet paella kommer för övrigt från det lokala ordet för stekpanna. Ungefär som vi använder gryta som namn på olika rätter.

Så lite kort om skillnaden mellan tapas och pintxos (jag tar risken att få arga kommentarer från verkliga kännare av det spanska köket): Tapas är lika mycket olika små rätter som det är ett sätt att äta. Som sällskap delar man helt enkelt på en mängd smårätter som kan vara nästan vad som helst – allt från calamares till pimientos de padrón (små gröna paprikor stekta med olivolja och flingsalt – oändligt gott). Medan pintxos är en aptitretande variant av tapas från norra Spanien. Inte sällan serveras de som en bit bröd toppad med något gott. Allt hålls ihop med en tandpetare. 

Jag vill även passa på att reda ut en missuppfattning som ibland uppstår. När vi säger tortilla tänker vi ofta på brödet till fredagsmysets tacos. När vi säger tortilla på Babbel menar vi den spanska matiga omeletten på ägg och potatis (finns inte på menyn idag, men kan säkert dyka upp).

Till sist ett varningens ord. På en tågluff för väldigt många år sedan satt en kompis rejält överförfriskad på en liten bar i Madrid och varnade ett gäng oerfarna, blåögda tågluffare:

”Vad ni än gör, beställ aldrig in zapatos!”, sluddrade min vän.

”Vadå, är inte det gott?”, undrade de unga tågluffarna nervöst.

”Ingen aning, det betyder skor.”  

Av Thomas Lantz