”Flytta på dig. Du går på fel sida”. Han dyker upp i hög hastighet. Det är mörkt och dimmigt. Jag är på väg till Elitkontoret för ett tidigt möte och ska just korsa Göteborgsvägen på övergångsstället mot Särlakoket. Innan han försvinner i dimman bortåt Blomsterlandet, ja där det låg tidigare, hör jag honom ropa något jag inte uppfattar. Tyst och med sammanbitna käkar förbannar jag honom.
För det är alltid en han. Inte sällan 40+ nånting. Ni vet vilka jag menar. De där med tajta lycrabyxor på cyklar som kostat en förmögenhet. Nästan alltid med solglasögon oavsett om solen inte har setts sedan i somras, minst tre lager av funktionsjackor och ofta någon form av ansiktsmask som om de skulle bestiga Mount Everest trots att det typ är 8 plusgrader. Hjälmarna är inte sällan utrustade med ett blinkande kärnkraftverk. Inte för att de ska synas, utan för att alla ska flytta på sig. De lever nämligen i föreställningen om att de äger vägar, trottoarer och cykelbanor. Framförallt har de INGEN JÄVLA KOLL på trafikregler och är taskigt uppfostrade. De förstår inte skillnaden på om de blå påbudsskyltarna visar gemensam eller delad gång- och cykelbana, de har inte fattat att hastigheten ska anpassas efter väder och de begriper överhuvudtaget ingenting om att visa hänsyn i trafiken. De ska bara fram till vilket pris som helst.
När jag några timmar senare lämnar kontoret kommer en äldre tant på en gammal damcykel. Hon ler mot mig när hon går av cykeln för att leda den på övergångsstället. Sedan trampar hon i maklig takt iväg bort mot Ramnasjön. Kanske ska hon mata änderna. Det blåser lite kallare nu än i morse och jag ser hur hon drar åt sjaletten i halsen. Den hade hon aldrig kunnat bestiga Mount Everest med.
