I somras, närmare bestämt den 9 juni, var det 85-årsjubileum för Donald Fauntleroy Duck. År 1934 gjorde Kalle Anka sitt första officiella framträdande i kortfilmen Den kloka hönan (där han för övrigt var mycket mer elak och illvillig än vad han är idag). Själv har jag alltid älskat Kalle och hans vänner. Jag kan fortfarande minnas vissa äventyr ruta för ruta som jag läste som liten grabb i pojkrummet på Trandared. Känslan av att ha ett nytt nummer i sin hand och en hel kväll i Kalles värld var obeskrivlig. Minns till exempel äventyret med ymnighetshornet som tar Kalle och knattarna till Påskön – Nobelprisklass om ni frågar mig.
Ibland funderar jag över vad det är som gör att vi är så många som älskar den där lilla dumma och misslyckade ankan med närmast patologiska raseriutbrott. Varför tar vi honom till våra hjärtan? Jag tror vår kärlek till Kalle beror på att han i all sin vresighet, självgodhet, ilska och konstanta otur alltid hamnar med både ankfötterna ner och innerst inne är väldigt snäll och omtänksam. Han är lite som vi alla emellanåt drömmer om att få vara – känslostormande och smått obehärskade men omtyckta.
Dessutom är han oföränderlig i en ständigt föränderlig omvärld. Precis som ett bra varumärke ska vara – trovärdigt, pålitligt och med ett tydligt grafiskt manér som man inte ändrar i första taget. Skulle jag sätta tre kärnvärden för Kalle vore det nog vresig, rak men snäll. Lite som jag själv måhända uppfattas som. Kanske var det därför jag fick en Kalle-tatuering av min son Adam, som själv har Musse Pigg som sin idol, när jag fyllde femtio. Vad han sa mellan raderna med tatueringen var nog: ”Du är rätt korkad farsan men innerst inne gillar vi dig”. Det är jag väldigt nöjd med.
