Vi som är lite äldre minns nog raggarkaravanerna på väg mot västkustens midsommarfirande. Flottiga och halvtjocka fylltrattar i nedslitna träskor och jeansvästar med sydstatsflaggor som hängde ut genom fönstren på sunkiga Chevrolet Impalor och Opel Kapitäner (i de fall de inte visade bakdelen av kroppen i bakrutan). Inte sällan stod poliser på nån parkeringsficka en mil eller två innanför kusten och plockade av alla under 18 år deras alkohol. Måndagen efter midsommar kunde man sedan läsa om supandet, slagsmålen och de nedbajsade sommarstugeträdgårdarna. Nu tycks dock raggare leva en undanskymd tillvaro som pittoresk minoritet med välputsade amerikanare vilka dammas av till välordnade bilträffar.
Men ni som tror raggarnas framfart på 1970-talet och dagens festande på midsommar är något nytt, får tänka om. På 1300-talet visste man hur en riktig midsommarfest skulle se ut. Det berättas om att det söps och dansades på kyrkogårdar, man stal heliga bilder ur kyrkorna och sjöng snuskiga sånger. Det gick så långt att nunnorna på Sko kloster försökte anordna nyktra och välordnade tillställningar för att få slut på partyt. Det gick väl sådär. Till slut hade kyrkan fått nog. År 1425 tog ärkebiskop Johannes i Lund i med hårdhandskarna och förbjöd midsommarfestandet.
Själv tycker jag mycket om midsommar. Som ung drog vi till Varberg och Apelviken. De som inte hade tält sov i bilen. Minns mycket väl den ”underbara” känslan av att vakna i en stekhet Volvo 142:a torr som Sahara i munnen och med kinden fastklibbad mot sätets galon. I dag går det lugnare till men känslan av sommar, glada vänner och gemenskap är lika stark nu som då.
Så glad midsommar på er. Det tänker jag ha.
