Jag går in för att kolla en sak på telefonen. En stund senare har jag sett en rolig film, läst något som irriterar mig och skickat ett inlägg till någon som jag tror skulle uppskatta det.
Det jag skulle kolla? Det har jag nästan glömt.
Känns det igen? 😉
Den 14 oktober presenterade Medieakademin Maktbarometern 2026, som kartlägger vilka som når och engagerar oss i sociala medier. Och det finns en del att fundera över.
Etablerade nyhetsmedier tar en allt större plats på Tiktok. På Instagram får humor, mat och vardagsnära innehåll stort genomslag. Årets lista påverkas också av att delningar och återpubliceringar nu räknas in. Det vi skickar vidare till varandra får alltså större betydelse i mätningen.
Det tycker jag är intressant. Jag delar ju själv sådant som får mig att skratta, tänka till eller känna igen mig. Ofta går det ganska fort från att jag sett något till att någon annan har det i sin telefon.
Men en annan del av rapporten får mig att stanna upp.
AI-skapat innehåll med påhittade livsöden engagerar stora mängder människor. En sådan Facebooksida hör nu till Sveriges största enligt barometern. Berättelserna berör, även när personerna och händelserna inte är verkliga.
Ni vet att jag gärna ser möjligheterna med AI. Jag använder själv tekniken som hjälp med både texter och bilder. Men jag vill kunna förstå vad jag tittar på. Vem står bakom? Har det här hänt? Varför dyker det upp hos mig?
En påhittad berättelse kan vara underhållande. Presenteras den som verklighet blir det svårare att veta vad man kan lita på.
Och där har vi nog alla ett ansvar. Jag också.
För varje gång vi delar något hjälper vi det att nå längre. Vi ger någon lite mer utrymme, lite större inflytande. Ibland delar vi med eftertanke. Ibland för att rubriken gjorde oss arga innan vi ens hunnit läsa färdigt.
Jag tänker fortsätta uppskatta roliga filmer, goda mattips och en och annan vass åsikt i flödet.
Men kanske bli lite bättre på att stanna upp innan jag trycker på dela.
Vem hjälper jag egentligen att få makt över nästa persons flöde?
