Jag kom på mig själv häromdagen med att ta upp telefonen. Det märkliga var att jag egentligen inte skulle göra någonting med den.
Inget viktigt mejl att läsa, inget samtal att ringa och inget meddelande jag väntade på. Jag hade bara några minuter över – och tydligen räckte det för att handen nästan automatiskt skulle leta sig ner till telefonen.
Och jag misstänker att jag inte är ensam.
Vi står i en kö och tar upp mobilen. Väntar på kaffet och kollar nyheterna. Sätter oss på tåget och börjar scrolla innan tåget ens hunnit lämna stationen. Ibland sitter vi framför tv:n med en skärm i handen samtidigt som en annan skärm står på framför oss.
Det är egentligen ganska fascinerande.
För inte särskilt länge sedan fanns det gott om små stunder under dagen när absolut ingenting hände. Man väntade på bussen. Satt på ett café. Tittade ut genom ett fönster. Väntade på någon som var sen.
Man hade helt enkelt lite tråkigt.
I dag verkar just det nästan ha blivit ett problem som måste lösas så fort det uppstår.
Missförstå mig rätt. Jag gillar tekniken. Jag använder mobilen till allt möjligt och tycker att utvecklingen med AI, digitalisering och ständig tillgång till information är fantastisk. Jag skulle definitivt inte vilja vrida klockan tillbaka.
Men kanske har vi blivit så bra på att fylla varje ledig minut att vi samtidigt har tappat något på vägen.
För det var ju ofta när ingenting hände som tankarna började vandra. Man funderade på något man hört, fick en idé eller bara satt och tittade på människor som gick förbi. Inte särskilt effektivt kanske – men ganska mänskligt.
Och det är väl där det blir lite motsägelsefullt.
Vi använder teknik för att spara tid, samtidigt som vi verkar ha fått allt svårare att låta den sparade tiden vara just… tid.
Varje liten lucka ska fyllas.
Jag ska inte påstå att jag tänker börja lämna telefonen hemma eller ägna en timme om dagen åt att stirra ut genom ett fönster. Det kommer sannolikt inte att hända.
Men nästa gång jag står i en kö kanske jag åtminstone ska försöka låta mobilen ligga kvar i fickan.
Titta mig omkring lite.
Tänka på ingenting.
Kanske till och med ha lite tråkigt.
Det kanske inte är så dumt ändå.
