Sommaren är nog den årstid vi längtar mest efter. Vi räknar ner veckorna, drömmer om lediga dagar och lovar oss själva att den här sommaren ska bli lite lugnare än den förra.
Men när ledigheten väl kommer verkar det ibland som om vi har glömt vad semester egentligen är till för.
Kanske är det därför jag, just den här sommarkvällen, sitter och funderar över om vi ibland gör ledigheten mer komplicerad än den behöver vara.
Vi vill hinna resa, träffa familj och vänner, grilla, motionera, renovera, göra utflykter och upptäcka nya platser. Samtidigt ska vi ta bilder, dela dem och se till att sommaren blir precis så där härlig som vi hade föreställt oss.
Ibland känns det nästan som om semestern har blivit ännu ett projekt.
Kanske är det därför de allra finaste sommardagarna så sällan är de vi planerat längst. De går inte att boka eller lägga in i kalendern – de bara händer.
Ett spontant bad. Ett skratt som smittar av sig. Ett samtal som fortsätter långt efter att solen gått ner. En kväll där ingen tittar på klockan. En promenad utan mål eller en stund på altanen där tiden nästan verkar stanna.
Det är ofta just de stunderna vi bär med oss när hösten kommer.
Vi lever i en tid där nästan allt går att mäta. Hur många steg vi tagit, hur långt vi cyklat, hur många platser vi besökt eller hur många bilder vi lagt upp.
Men de finaste sommardagarna låter sig inte mätas.
De märks först långt senare, när man en vanlig höstdag plötsligt kommer på sig själv med att le åt ett samtal, ett skratt eller en kväll som man nästan hade glömt.
Kanske är semester inte tiden då vi ska hinna göra mer – utan tiden då vi äntligen får lov att göra lite mindre.
Kanske är det just där som semester börjar på riktigt.
Att ge sig själv tillåtelse att sakta ner. Att inte känna att varje dag måste fyllas med aktiviteter. Att sitta kvar lite längre vid frukostbordet, ta en omväg på kvällspromenaden eller bara njuta av att inte veta vad klockan är.
För när sommaren är över kommer vi nog inte främst att minnas allt vi hann göra.
Vi kommer att minnas människorna vi skrattade med, samtalen som aldrig verkade ta slut, kvällarna som blev längre än planerat och de där enkla ögonblicken då allt bara kändes rätt.
Så kanske är den bästa sommarplanen egentligen den enklaste av alla.
Lämna några dagar oskrivna.
För det är ofta där de finaste minnena hittar in.
Och nu återstår egentligen bara en sak – att försöka leva som jag just har skrivit.
Det känns faktiskt som den svåraste delen.
För om sanningen ska fram var den här bloggen betydligt enklare att skriva än den kommer att bli att leva efter.
Så om ni ser mig försöka hinna lite för mycket även den här sommaren… då får ni gärna påminna mig om den här bloggen.
Trevlig sommar! ☀️
