Historia var väl inte mitt starkaste ämne i skoIan (och inte några andra heller), men jag minns fortfarande en berättelse om första världskriget som gjorde starkt intryck på mig. Den handlar om julfreden 1914. Mitt under brinnande och brutalt skyttegravskrig vid västfronten i Belgien hände något väldigt speciellt. En kort stund på julafton, fann soldater gemenskap bortom krigets grymhet.
Det började med att tyska soldater satte upp julgranar och började sjunga Stilla natt, heliga natt i skyttegravarna. Britterna, som först var misstänksamma, svarade med egna sånger. Snart ropades det julhälsningar över skyttegravarna och till slut, mot alla odds, möttes soldaterna i ingenmansland. Man bytte cigaretter och choklad och visade varandra foton på sina familjer. Och kanske ännu underligare – man spelade fotboll tillsammans. Ingen vet exakt hur många som deltog, men siffran 100 000 soldater har nämnts.
Kan samma sak hända idag? Kanske, men tyvärr är hatet mellan folkgrupper och nationaliteter som ligger i krig med varandra så stort p g a propaganda och sociala medier. Ändå hoppas jag att den spontana vapenvilan för över hundra år sedan visar att i krigets mörkaste stunder finns det en gemenskap, en mänsklighet som inte kan utplånas. En vilja hos den enskilda lilla människan som galna generaler och grymma diktatorer aldrig kommer åt. För en kort stund var fienden inte längre anonym, utan en människa med drömmar, familj och hopp om fred.
Ska vi inte försöka ta med oss den känslan och kunskapen in i 2024. Att det finns hopp. Ja, att mirakel faktiskt kan ske om vi bara vågar lite själva.
God jul