Den 17 maj 1814 doppar kung Christian Frederik med darrande hand sin gåsfjäderpenna i bläckhornet och skriver under Norges grundlag. Han har just befäst landet som självständig stat. Nästan fyra decennier tidigare, den 4 juli 1776, förklarar sig 13 brittiska kolonier självständiga från Storbritannien genom USA:s självständighetsförklaring. En självständighetskamp som tretton år senare inspirerar det franska folket att den 14 juli 1789 under ropen frihet, jämlikhet och broderskap storma fängelset Bastiljen i Paris – tändgnistan till den franska revolutionen. Ungefär sådär kan bakgrunden till tre välkända nationaldagar beskrivas. Det är storslaget, spännande och fortfarande levande händelser långt utanför ländernas gränser. Åtminstone har årtalen och datumen en plats i många människors medvetande.
Ja, du förstår säkert vart jag vill komma. Och missförstå mig nu rätt, jag har inget emot att fira Sveriges nationaldag i dag den sjätte juni. Tvärtom, vi behöver positiva symboler och händelser som förenar allt bra Sverige står för. Men håll med om att det är lite mellanmjölks- och lagomvarning för skälen till firandet.
Kunde inte vi som de andra länderna bestämt oss för EN historisk händelse som grund för vårt firande? Hade det inte räckt med att valet av Gustav Vasa till kung den sjätte juni 1523 var starten för Sverige som självständigt land? Nej, då ska vi komma dragandes med att vi även fick en ny regeringsform den sjätte juni 1809 (som dessutom gick i graven 1974). Försök att förklara det för en turist: You know, first we chose a king and then a few hundred years later… Ridå.
Till sist; du som eventuellt imponerats av mina stora historiska kunskaper – It’s all google. Ha nu en riktigt skön nationaldag och fira för allt Sverige är värt.
