Du som är lite äldre minns säker Cat Stevens låt ”Father and son”. Nu är väl inte jag lika filosofisk som Cat Stevens. Dessutom är Adams och min relation inte så komplex som i låten, men visst är det viktigt far och son har tid tillsammans. Att man träffas, har kul och tar del av varandras erfarenheter.
Därför drog Adam och jag till Barcelona för att hänga och kolla Formel 1. Och det finns ingen bättre stad än Barcelona att hänga i. Den staden har allt och lite till – tapasbarerna i El Born, stranden, vädret, folkvimlet, Camp Nou och självklart La Rambla. Listan kan göras hur lång som helst. Men kanske viktigast av allt – att ställa sig framför någon av den excentriske arkitektenAntoni Gaudís byggnationer och bara fascineras över hur en ensam människa kan och vågar tänka så annorlunda. Där andra arkitekter antingen tittade bakåt i historien eller som funktionalisterna framåt, så verkade Gaudí titta uppåt dit ingen annan blickade. Hans blandning av smurfhus och galna upptåg är helt underbar. Vi borde ha fler som Gaudí. Och då menar jag inte bara inom arkitekturen. Även affärsvärlden mår bra av visionära galningar. Bara de inte blir för många.
Just det, far & son-häng och Formel 1 var det. Man kan självklart ha invändningar mot Formel 1 i dessa tider, men det var inget annat än en magisk känsla när tusental hästkrafter mullrade igång och sköt fart på Circuit de Catalunya i Montmelo cirka 20 km nordost om Barcelona. Visste du förresten att en förare under ett lopp växlar i snitt 2500 gånger – det är lite mer än vad du gör mellan Borås och Varberg fram på fredag eftermiddag. Och visst hade Adam och jag bra snack. Vissa äldre tycks tro att erfarenhet kommer med åren. Inget kunde vara mer fel. Unga och äldre har bara olika erfarenhet och vi borde definitivt lyssna mer på varandra både privat och i yrkeslivet.
Erfarenheten av att snubbla i trappan på restaurangen kunde jag dock vara utan. Men det är en helt annan historia.
