Det är något speciellt med att vara på väg.
Inte bara själva resan, utan känslan av att lämna det som är – för något som ännu inte riktigt tagit form.
Nästa vecka kliver jag på en resa som på många sätt känns speciell.
Inte främst för destinationerna, utan för allt det där som händer däremellan.
Mellanrummen.
Tiden när världen utanför fönstret rör sig snabbare än tankarna, eller kanske tvärtom.
Jag har nog aldrig varit särskilt bra på att stanna helt i nuet, blicken har nästan alltid varit riktad framåt. Nästa steg. Nästa idé. Nästa möjlighet.
Det är, om vi ska vara ärliga, inte alltid helt enkelt för människor runt omkring mig att förstå.
Men kanske är det just därför jag trivs så bra med att resa.
Särskilt de där riktigt långa resorna där tiden nästan tappar sin vanliga form.
Någonstans mellan tidszoner, flygplatser och långa sträckor över hav tänker jag faktiskt öppna datorn, inte för att jobba som vanligt, utan för att ge plats åt en tanke som följt med ett tag. En idé som kanske förtjänar lite mer syre på 10 000 meters höjd.
Vi får se vad det blir av den.
Men först – känslan av att vara på väg.
Resten får komma senare.
