Det är något visst med kvällar när tiden får stanna upp lite.
Jag sitter på balkongen – frugan är på Gotland med vänner, så jag är gräsänkling några dagar. YouTube sköter musiken, och plötsligt är han där igen – Elton John.
Och som alltid när Elton dyker upp, väcks något i mig.
Jag var kanske 14 eller 15 år när hans musik på riktigt började betyda något.
De där åren när livet svängde mellan stora drömmar och ännu större känslor.
När man låg på sängen med hörlurar och funderade på framtiden.
När man kunde känna sig odödlig – och samtidigt fullständigt vilsen – på samma gång.
”Goodbye Yellow Brick Road”, ”Rocket Man”, ”Your Song”, ”Daniel”…
Låtar som bar på något större än man själv kunde formulera då – men som ändå träffade rätt i magen.
Musik som liksom sa det man själv inte visste hur man skulle uttrycka.
Jag drömde om livet. Om frihet.
Om att få skapa något eget.
Om kärlek, barn och kanske till och med barnbarn en dag.
Om att bli något.
Kanske stå på egna ben. Kanske starta företag. Kanske – varför inte – få synas i Dagens Industri?
Nu sitter jag här, decennier senare, med ett glas vin i handen.
Barn har blivit vuxna. Barnbarn springer runt och ger livet nya dimensioner.
Företagsdrömmar har blivit verklighet – i medvind, motvind och allt däremellan.
Och Elton… ja, han spelar fortfarande.
Inte lika högt. Inte lika ofta.
Men ibland, precis när jag behöver det som mest, dyker han upp igen.
Och påminner mig om vem jag var – och hur långt jag faktiskt kommit.
.
För drömmarna.
För vägen hit.
Och för att vissa kvällar bjuder på precis den typ av stilla påminnelse man inte visste att man behövde.
