Det är något särskilt med platser som bär på fler lager än man först anar. I dag gjorde vi Saint Barthélemy – men inte bara som ännu en karibisk paradisö. Vi gjorde den med ett stycke svensk historia i bagaget.
Mellan 1784 och 1878 var Saint Barthélemy faktiskt svensk. En ganska osannolik tanke, där palmer, handelsskepp och tropisk hetta mötte kungliga beslut från Stockholm. Ön fick sin huvudstad döpt till Gustavia, efter Gustav III, och utvecklades snabbt till en frihamn och handelsplats. Här passerade varor, människor och idéer – långt från det Sverige vi oftast förknippar med samma tidsepok.
Än i dag finns spåren kvar. I hamnen i Gustavia, i gatunamn som klingar oväntat bekant, och uppe vid Fort Karl, som fortfarande vakar över bukten. Historien är lågmäld men närvarande – inget museum, snarare en bakgrundston som förstärker upplevelsen när man vet vad man ska titta efter.
Men historien hade också ett bokslut. När handeln tappade fart och ön blev mer kostsam än nyttig för Sverige hölls en folkomröstning. Invånarna ville bli franska igen – och 1878 såldes Saint Barthélemy tillbaka till Frankrike. Ett ovanligt, nästan stillsamt slut på ett kolonialt äventyr som inte riktigt passar in i den traditionella berättelsen om Sverige.
I dag är allt annat franskt. Tempot. Språket. Smakerna.
Rosén är kall, sanden varm – och historien får vila precis där den hör hemma: som en fördjupning, inte en huvudroll.
Och ja, vi åt en fantastisk lunch på Fish Corner, men mer om den – och smakerna – lite senare 😉
