Jag lärde mig ett nytt ord i veckan: patologisk turist.
Det lät så dramatiskt att jag blev tvungen att fråga AI vad det betydde – och svaret träffade mig som en blixt. En person som reser tvångsmässigt, för resandets skull, snarare än för att uppleva själva destinationen. Och plötsligt kände jag mig träffad.
För hur ofta har jag inte funnit mig själv på väg, utan att egentligen reflektera över varför. Jag är inte ens säker på om det är platsen jag söker, eller bara förflyttningen.
Inte för att jag springer runt med selfiestick och checklista (okej, ibland), men för att jag ofta känner att själva resan är det bästa. Flygresan, framför allt, ge mig ett boardingkort, ett aisle seat (säte vid gången) och ett brusigt ljudlandskap på 11 000 meters höjd, så är jag hemma.
Jag älskar den känslan av att vara på väg, av att vara fastspänd i en metallburk som svävar ovanför världen. Det är min terapi. Tiden står stilla, ingen kan nå mig, och världen känns avlägsen. Och innan jag vet ordet av det, är jag redan på väg till nästa.
Så, jag måste erkänna – kanske är jag faktiskt en patologisk turist.
Inte för att jag flänger runt som en galning (okej, ibland), utan för att jag har blivit mer intresserad av själva resandet än att verkligen vara på plats. Jag söker friheten i att vara på väg, men när jag väl kommer fram, har jag ibland glömt varför jag reste från första början.
Så vad händer när själva resandet blir målet, snarare än själva destinationen? Är det det vi alla gör? Och, i så fall, vad säger det om oss som resenärer?
Jag kanske måste stanna upp och påminna mig om varför jag reser från första början – för att faktiskt vara där. Och inte bara vara på väg.
Hur är det för dig? Är det platsen, upplevelsen eller själva förflyttningen du längtar till?
